Därför känns dejtingsappar som ett helt kasino

De flesta av oss har nog fastnat i den där slötittande rutinen sent på kvällen med Tinder, Bumble eller Happn i hand: profilerna flimrar förbi på autopilot medan man letar efter den där fullträffen. Men har du någonsin undrat varför det är så svårt att bara sluta?

Det beror faktiskt inte på bristande viljestyrka. Dejtingsappar är rent ut sagt konstruerade för att hacka våra hjärnor på exakt samma sätt som en spelautomat på ett casino.

Casinomaskinen i mobilen och ”intermittent förstärkning”

Inom beteendepsykologin finns det ett effektivt begrepp som kallas intermittent förstärkning. Det är precis det som gör om pengaspel till ett beroende.

• Om en enarmad bandit på ett casino skulle pricka in vinsten varje gång du spelade, hade du tröttnat direkt. Det är ovissheten – att inte veta när vinsten kommer – som sätter igång en rejäl dos dopamin (lycko- och belöningshormonet).
• På dejtingappar är det snarlikt: man bläddrar bland ansikten utan en aning om nästa profil blir en matchning eller inte. Den ständiga spänningen håller oss på helspänn och lockar till att ”köra en vända till”.

Valparadoxen och kataloglooken

Visste du förresten att ju större utbud en app serverar dig, desto sämre blir du på att faktiskt satsa? Inom både psykologi och ekonomi kallas detta för valparadoxen, ett fenomen som lyftes fram av psykologen Barry Schwartz. När tusentals singlar finns tillgängliga på en enda skärm, drar hjärnan omedvetet slutsatsen att gräset nog är grönare någon annanstans. Slutresultatet? Vi fastnar i beslutångest eftersom rädslan för att missa någon ännu bättre biter sig fast.

Swipe-utmattning (Swipe Fatigue)

När dejtandet börjar likna en helt vanlig näthandel där profiler granskas som slit-och-släng-varor, tar det stopp i huvudet till slut. Studier visar att detta konstanta flöde snabbt slår över i ren swipe fatigue: vi blir allt hårdare och dömer ut folk på löpande band för minsta småsak, som en märklig fotovinkel eller en ful tröja, samtidigt som vår digitala empati fullkomligt rasar.

Nästa gång du upptäcker att tummen går i ett oändligt mönster på egen hand, vet du i alla fall att det är belöningssystemet som håller i taktpinnen!